En vecka har nu gått i Rättegången. Jag vet inte hur många miljoner spaltpixlar som gått åt för att skildra, analysera eller reagera på den. Saken är klar – många ettor och nollor har fått tillryggalägga åtskilliga kabellängder i Spectrials namn.
Den ödmjuke funderar då en stund innan den sätter händerna på tangentbordet. Har jag något eget perspektiv eller något nytt att säga? Jag vet inte riktigt, men jag känner att jag har svårt att låta bli att säga något om rättegången. Även om min ”bloggvärd” redan mycket förtjänstfullt har skrivit det mesta jag tycker.
Det är väl egentligen några få saker som jag inte riktigt kan släppa i den första veckans nyhetsflöde.
Politisk rättegång?
För det första är det frågan om detta är en politisk rättegång och hela diskussionen om åklagaren och målsägandebiträdena får efterfråga de tilltalades åsikter om upphovsrätten. Många har påtalat att politiska åsikter inte har i svensk rätt att göra – t ex Fridholm och Svensson.
Jag håller inte riktigt med eller tycker i alla fall att de glömmer en sak. Politisk uppfattning kan inte avgöra skuldfrågan i ett brottmål. Vi kan inte ha det så att en viss politisk uppfattning hos den tilltalade är avgörande för om vi dömer till ansvar eller inte. Några exempel för att belysa vansinnet: det är bara våldsamt upplopp om man är vänster, det är inte våldtäkt om man är feminist, det är inte stöld om man anser att egendom är stöld.
Däremot kan frågan om någons politiska uppfattning vara av vikt vid bedömning av hur grovt ett brott är. Det bästa exemplet på detta är de fall av våldsbrott då rasism eller homofobi är en del av orsaken. Det anses som extra illa att slå någon för att den är bög eller blatte. Detta trots allt såväl motstånd mot invandring som homosexualitet får anses vara politiska uppfattningar. Ett liknande exempel är sexualbrott, där man kan tänka sig åklagaren intresserar sig för den åtalades sexualpolitiska uppfattningar.
I Pirate Bay-rättegången tycker inte jag det är olämpligt av åklagaren eller målsägandebiträden att efterforska eventuella politiska inslag i motivbilden. Inte för att det påverkar frågan om de tilltalade är skyldiga, men för att det är skillnad mellan medhjälp till upphovsrättsbrott för ekonomisk vinning, att man råkade begå brottet av slarv eller okunskap om var gränsen till den brottsliga handlingen går och att den brottsliga handlingen motiverats av civil olydnad. I alla tre fallen har man haft uppsåt att begå brott, men skillnaden i motiv kan i en svensk rätt med fri bevisprövning och straffmätning påverka hur allvarligt brottet anses vara.
Jag tycker det är bra att vi har en rättsordning där alla förhållanden som kan ha bäring på ett brott får beaktas. (Jag har faktiskt själv fått ett något kortare fängelsestraff för vapenvägran då mina motiv inte var renodlat politiska utan också hade med hur pliktverket skött just mitt enskilda fall att göra.)
Skuldfrågan
Till skillnad från Svensson tycker jag nog man kan uttala sig om åtalet och bevisläget utan att ha följt förhandlingarna i detalj. Jag anser inte de åtalade kan dömas till ansvar och tror inte heller att detta kommer att ske, åtminstone inte i högsta instans. Helt enkelt för att rättsväsendet kan inte låta medhjälpsbegreppet bli hur vitt som helst utan att göra oss alla till brottslingar. Människor gör handlingar (i synnerhet underlåtenhetsynder) som underlättar andras brottslighet hela tiden. Det som gör en sådan handling till medhjälp är uppsåtet att främja den brottsliga handlingen (se Brottsbalken 23 kap).
Jag kan inte se hur åklagarna ska kunna objektivt bevisa ett sådant uppsåt hos någon av de fyra åtalade bortom varje rimligt tvivel.
Och här tangerar vi återigen det här med att ställa frågor om deras åsikter om upphovsrätt. Vill man få dem fällda måste man få dem att försäga sig om uppsåtet få någon av dem att erkänna att The Pirate Bay byggdes för att underlätta illegal fildelning. Expressens Lars Lindström är inne på detta:
Självklart ska en rättegång följa de regler som finns, men det är inte för att de är paragrafryttare som Pirate Bay-advokaterna reagerar så starkt. Försvaret menar att fildelningssajten och dess funktioner är laglig, och att om några brott har begåtts mot upphovsrättslagen är det inte Pirate Bay-männens fel utan de miljoner användarna.
Det är därför Fredrik Neij, Gottfrid Svartholm Warg och Peter Sunde inte vill svara på frågan hur de ser på upphovsrätten. Det är därför deras advokater måste förbereda dem på att så undvikande som möjligt ska svara på frågor om detta.
Ställföreträdande syndare
Lars Lindström kan också tjäna exempel på min tredje tanke:
Den som inbillar sig att männen bakom Pirate Bay stöddigt ska stå upp för någon sorts ideal eller hänvisa till behovet av ett Fritt Internet blir grymt besvikna på rättegångens fjärde dag.
Duon som beskrivs som grundarna och de drivande i fildelningsprojektet är inte ens säkra på vem som kom på namnet.Fredrik Neij, klädd i svartvit huvjacka och med skägg och halvlångt hår med tveksam frisörinsats, börjar med att säga att för honom är Pirate Bay endast en teknisk utmaning. Han är totalt ointresserad av politiska och ideologiska ställningstaganden.
Gottfrid Svartholm Warg, i lite för stor skjorta och tröja och rent kriminellt stripig skepparkrans, ”tillhandahöll bara serverplats” till en början. På frågan om han står bakom värderingarna säger han ”nja, det är inte så att jag tänker på det på daglig basis”.
Med tanke på att alla är så övertygade om att det är något lagligt de håller på med är det förvånansvärt att höra hur mycket de försöker distansera sig, för att inte säga fly från Pirate Bay.
Detta påminner mig om hur kvällspressen gärna skriver och hur folk i gemen gärna talar om våldtäktsmän. Det finns ett stigma redan runt misstanken om brott. Den våldtäktsanklagade är moraliskt förkastlig endast genom anklagelsen. Detsamma gäller många andra moraliskt tvivelaktiga handlingar: rasister, torskar, skattesmitare.
Vi gömmer oss gärna bakom ”ingen rök utan eld”-resonemang för att kunna smutskasta eller i varje fall se ner på människor som ännu inte är dömda utan bara anklagade.
De som ogillar piratkopiering som fenomen har i Tiamo, Anakata och Brokep fått tre perfekta syndabockar. Att de inte är fällda för något än spelar ingen roll. De är pirater. De får stå som symboler för hela denna subkultur. Alltså är de deras skuld att stackars Björn Ulvaeus inte får betalt. Målsägarbiträden Monique Wadsted, Henrik Pontén och Peter Danowsky kan kräva dem på över hundra miljoner för det är ju deras fel och ingen annans att folk laddar ner filmer, musik och dataspel utan att betala för sig.
Men detta är ju inte sant. Vi människor vill gärna skapa syndabockar. Att förvandla människor till symboler eller seriefigurer är bekvämt. Vi slipper tänka på dem som människor av kött och blod. Vi slipper tänka på de mänskliga kostnaderna. Som i det här fallet att fyra människor har fått sina liv sönderslagna.
Till och med en så klok person som Svensson skriver:
Om de åtalade i TPB-målet blir fällda, vilket jag tror blir fallet, så anser jag också att det faktiskt inte betyder så mycket. Fildelningen kommer inte att upphöra, förmodligen stängs inte ens TPB ner. Så ur principiell synpunkt spelar faktiskt rättegången mindre roll.”
Det är klart att det för de åtalade betyder oerhört mycket om de blir fällda. De kommer till exempel aldrig få en normal ekonomi igen. Jag inser att Svensson är ute efter de principiella resonemanget, men det är på något sätt typiskt att han i detta principresonemang tycks glömma bort de mänskliga kostnaderna.
